Nu är första veckan av min semester snart avklarad och det finns bara en sak som jag saknar nu när jag inte är hemma. Och det är min andra hälft. Tiden har än så länge varit helt underbar. Jag har byggt en EDH-lek (magic), spelat med den OCH vunnit *stolt*. Kort har bytt ägare, pengar har slösats på onyttigheter, film och serier har tittats på, samt att man har skrattat åt små töntiga djur som inte kommit överens till en början. Jag har verkligen saknat Mossa och det känns underbart att vara här just nu. Även om jag saknar min egen sötnos, så är det just en sådan här semester som jag föreställde mig.

Jag mår bra, trivs och är bara lycklig i allmänhet!
Är en del fler planer som jag hoppas kommer sättas i verket inom ramen för min vistelse här. Och det är att klippa mitt hår så jag åter har en frisyr, klä upp sig med Mossa och ta en massa fina bilder, vara med och rensa Mossas garderob, ta en promenad inne i Kalmar och spela rollspel!

Mina leder har bråkat lite med mig trots värktabletter, men det är sådant jag får lov att räkna med. Just nu mår jag bara bra och njuter av det.

Men samtidigt så längtar jag efter att komma hem och kasta mig i armarna på min sötnos! Känns som att det gått fler dagar än vad det har gjort. Men jag kommer att vara utvilad när jag kommer hem i alla fall. Det är en sak som är säker!

Nej, nu ska jag ta och sluta skriva. Snart bär det av till odlingslotten som Mossa har och se om vi kanske kan plantera lite vitlök och dona lite.

Underbara semester!

Nu är jag officiellt inte singel längre. Och det känns underbart! Samtidigt är man ganska nervös och liknande när man inte är i närheten av personen i fråga. Men när man väl ses känns allt så rätt det bara kan bli. Jag antar att man är rädd för att det ska vara för bra för att vara sant. Kommer kännas lite tufft nu när jag ska vara borta i två veckor. Men det kommer nog att gå bra ändå! Jag vet att jag kommer att vara i gott sällskap och sedan så är jag glad att mobiltelefonen finns! Samtal och sms är en bra uppfinning trots allt.

Det pirrar i magen fortfarande och det verkar samtidigt som det inte finns någon form av blyghet mellan oss. Allt känns så naturligt och som om det är så här det ska vara! Känns underbart! Och allt detta i kombination med lite andra besked gör att jag inte kunde vara lyckligare än vad jag är just nu.

Har packat det mesta som ska med till Kalmar nu i alla fall. Det är bara det att jag inte har någon vettig jacka att åka i så det får väl bli min skinnjacka jag fick av mormor min. Det är det som får bli.
Jag vet inte om jag har med mig det jag behöver för att klara mig i två veckor, men det löser sig alltid! Har i alla fall inte handlat upp mina pengar så jag har råd att hjälpa till när jag är hos Mossa!
Ska bli intressant och se hur Eris klarar av resan. Men det kan ju vara ganska nyttigt för henne.

Nej, nu ska jag nog snart ta och sova misstänker jag.
Om jag nu kan.

Jag visste inte vad jag skulle använda för rubrik, men denna är nog ändå ganska passande. För det är sant, jag mår bättre än någonsin! Jag jobbar men trivs med det. Har haft ett väldigt produktivt samtal med min chef idag och jag hoppas på att få beskedet om att bli fast anställd. Det var vad jag tolkade det som när hon sa att jag skulle “bli en Addici”. Känns bra. Har fixat så att de kommer att ge mig lite annat att göra än att bara svara i växlen, vilket jag redan gör lite av. Men det känns bra att jag vill göra mer och jag tycker trots allt att det är kul att lära mig nya saker.

Men just nu är det inte bara jobbet som går bra. Mina skulder minskar i en stadig takt och jag känner mig ganska stolt över att jag har utvecklats så pass mycker som jag har. Visst, jag tycker fortfarande ibland att jag är tjock och liknande, men jag ska försöka komma igång med det också. Men en sak i taget.

Skulderna minskar, jag mår bra i förälskelsens rosa töcken, jobbet blomstrar och jag har underbara vänner!
På måndag åker jag bort i två veckor. Och det ska bli så underbart skönt att träffa Mossa igen! Saknar henne nå enormt! Sedan är det alltid kul att se vad hon kommer att tycka om sina födelsedagspresenter. Ska se om det kanske inte kan bli någonting mer till henne innan jag åker också.

Enda nackdelen med att åka bort är att jag kommer att sakna en viss rocker som fått mitt hjärta att slå dubbelt ibland. Men jag vet att jag behöver åka bort och jag vet att tråkigt, är det sista jag kommer ha när jag kommer dit!

Nu är det en ny månad och det känns bra! Dags för två veckors semester hos bästa Mossa och umgås! Saknar verkligen henne!
Utöver det så mår jag bra, fast mina leder bråkar ibland. Får se vad proverna visar sedan. Men jag jobbar, det pirrar i magen på mig och jag har ingenting att klaga över.

Ska verkligen bli skönt att åka bort ett tag och bara vara! Så underbart! Känns inte som att jag har råd att leva lyx när jag är där. Men jag kommer att klara mig bra eftersom att jag kommer åka hem lagomt till löning. Jag hoppas bara att Mossa kommer att bli glad över sin födelsedagspresent! Men jag vet att jag än inte har gjort henne besviken. Och jag hade inte tänkt börja nu.

Det känns lite skrämmande att man har någon man är intresserad av, som är intresserad av mig.. och samtidigt någon som inte skräms av vad jag än häver ur mig för nackdelar. Jag fick höra att jag var underbar precis som jag var och att jag skulle lova att inte ändra på mig. Och jag tror att jag blev lite chockad. De flesta har försökt få mig att sluta röka, gå ner i vikt eller någonting annat som inte passade in i deras värld. Jag finner detta helt och hållet förbluffande. Men samtidigt kan jag inte annat än att le och hoppas att den åsikten håller i sig.
Pirrar underbart i min mage!

Nej, nu är det snart dags för mig att ta lite mer kaffe här på jobbet.

Igår var det verkligen en fullspäckad dag med att sitta barnvakt åt två små monster. Men det är tur att de är ganska söta trots allt OCH att de inte slog ihjäl varandra under tiden jag satt barnvakt. Vi tittade film, busade i soffan, tittade en till film, åt kvällsmat och sedan blev det någon film till. Massa filmtittande och busande. Samt en del skällande och liknande. De är duktiga på hyss. Men när man reser på sig för att hämta fjärkontrollen, samtidigt som man slänger upp en unge på höften, tror jag vittnar om en viss barnvana. Det är roligt att de faktiskt tycker om mig och inte grinar efter mamma konstant.

Dagen började med att jag såg till så att deras far fick sova en och en halvtimme längre än om han skulle kollat ungarna. När ungarna fått frukost så väckte de deras far ändå, men som sagt i alla fall någon timme mer sömn. Efter det bar det av på cykel till affären för att köpa kaffe (det var slut). Sedan efter att jag ätit lunch där så tog jag mig en liten lur i sängen innan deras mamma skulle iväg och jag bli själv med ungarna. (pappa deras hade åkt till jobbet redan)
Men allt gick bra och jag hade ett stycke Warwolf som tittade förbi en sväng också. Vilket inte var helt fel då man inte sett honom på något år eller mer.

Känns som att det blev ett ganska rörigt inlägg, men det får vara så.

Och snart bär det av till Kalmar! Längtar redan!

Det är intressant hur händelser kan förändra ens synsätt på saker och ting. För inte allt för länge sedan så läste ni säkerligen om en kompis jag hade raderat ur mitt liv pga olika saker. Alla som har bevittnat detta senario mer än en gång, tittade på med skepsis. Och som vanligt var det någon som hörde av sig. Jag mår inte dåligt av just detta, men jag vet hur damen fungerar.
Vi pratade en del igår och hon grät samtidigt som hon sa att hon saknade mig. Jag tappade räkningen på alla gånger som hon sa att jag var hennes bästa vän, men jag tror att jag har varit hennes enda nära vän någonsin. Men hur som helst frågade hon om jag hatade henne och det gör jag inte. De flesta av mina vänner vet att jag inte hatar så lätt, men de vet vad jag avskyr.

Just nu sitter jag och är ganska förbluffad över mitt eget agerande. Men jag är bestämd och tänker hålla min ståndpunkt. Jag tänker inte ha någon vän i mitt liv som får mig att tassa på tå för att det inte ska bli bråk, bråk om skitsaker! Inte heller tänker jag ha någon som drar ner mig i skiten eller någon som JAG måste ta ansvar för. Detta kommer jag göra tillräckligt om jag någon gång i framtiden skaffar barn, men tänker inte ta det från en vuxen männsika.

Men just detta är så intressant. Hur många gånger har vi inte bråkat och sagt upp kontakten? Varje gång har hon kommit krypande tillbaka och jag har förlåtit henne. Men denna gång känns det annorlunda. Jag VET vad jag vill ha ut av en vänskapsrelation och jag vägrar vara med någon som får mig att må dåligt. Och så dåligt som jag mådde pga den stora bristen på respekt de visade mig… det är ingenting man bara glömmer. Jag hatar lögner, att bli bedragen, att bli gjord till åtlöje av ren illvilja… *ryser* Det är sådant jag bara inte kan låta bli att bli arg över.

Och just nu är det någon som är irriterad över mina svar och att jag inte skriver att jag älskar henne och liknande. Men jag kunde inte bry mig mindre. Nu är det JAG som är i fokus! Min tur att vara egoistisk!!
Jag tänker ställa upp på de vänner som får mig att må bra och som förstår mig tillräckligt när jag mår dåligt.

Tack till er som ställer upp och som har gett min tillvaro en underbar guldkant.

Snart kommer jag ha en tidig, men VÄLBEHÖVLIG semester hos bästa Mossa nere i Kalmar! Längtar verkligen efter att få träffa henne igen (och hennes karl och alla djur)!

Nu ska jag ta och lalla runt lite mer på jobbet jag. Har städat mitt skrivbord och känner mig duktig!

Idag är det fredag och det kommer bli en ledig helg med trevligt sällskap! Det pirrar och är spännande. Och det faktum att vi träffats flera dagar denna vecka gör inte att det pirrar mindre i min mage. Det är spännande, hissnande och underbart att känna så här! Jag riktigt njuter av känslan jag känner! Jag mår bra! Jag är glad!

Men just nu sitter jag på jobbet och önskar att tiden ska ta slut! Då kommer jag att gå ut från jobbet och krama på den som får det att pirra så skönt i min mage.
Håll tummarna för en underbar helg! ^^

Jag visste inte vad jag skulle skriva i rubriken så det fick vara. Det har gått ett tag, jag har varit ledsen, varit glad och gått igenom alla faser som man brukar göra lite till och från. Men nu sitter jag här och upplever ett underbart pirrande i magen! Och jag njuter av känslan!
Denna gång vet jag att det inte bara är jag som är intresserad och jag får sms som får det att verkligen fladdra i magen på mig. Efter bara en fika så har jag nästan fallit pladask.. men tja, mina känslor är ju ganska oberäkneliga. Men jag har bestämt mig för att njuta av känslan och se vad som händer. Det känns bra just nu och fortsätter det att göra det så är det ju bara bra.
Att åter sitta med ett fånigt leende på läpparna och känna fjärilarna i magen.. det är underbart! Känner mig levande och har lite mer tro och hopp om framtiden.

Jag vet inte vad jag mer ska skriva. Han är 29, har jobb, är längre än mig, egen lägenhet, tycker om rollspel och brädspel, lyssnar på liknande musik och tja, sedan tycker jag att han ser bra ut. Just nu njuter jag verkligen bara av känslan. ^^ Så underbart!

Ibland hatar jag verkligen när jag kommer på varför jag känner som jag gör. Efter nästan en hel helg hos min mormor så är jag psykiskt helt slut. Men det är inte pga min mormor eller någon som bor där ute. Det är pga min kära mor som jag träffade. På något sätt så känns det så fel när hon kramar om mig och säger: “Jag älskar dig!”… Kanske gör hon det på sitt eget vis. Men det finns saker hon sagt, saker hon gjort som gör att jag tvivlar på hennes ord. Och att se den hon är i nuläget har fått mig att inse att jag aldrig kommer att passa in i hennes värld. Jag kommer aldrig att kunna vara en del av den så som jag önskar. Att inse att jag verkligen är själv där jag är. Självklart har jag ett jobb och allt som hör till. Men det känns ändå hårt att inse att jag inte är den delen av familjen som jag tycker att jag kanske borde vara.

Min mamma säger att man numera kan ringa till henne för att nu när hon mår bättre så orkar hon prata. Men varför ska det vara jag som ringer? Varför ska jag alltid vara den som tar kontakt? Vill hon inte veta hur jag mår och hur det går för mig? Jag vet inte hur jag ska tolka allt. Jag hade väl innerst inne hoppats att hon skulle släppa den där sekten och gå vidare. Men jag hade fel.
Det gör på något sätt ont i mig att se henne sitta och prata med min stora syster om folk i församlingen och liknande. Men jag antar att hon är en av de döttrar hon alltid har varit stolt över. Jag kan inte sudda ut att hon sagt att jag var anledningen till ALLA bråk, till att hon har skurit sig och liknande. Det går inte att radera. Jag hade nog hellre tagit en smäll än att få höra alla saker hon sagt till mig genom åren. Saker jag inte har behövt veta och inte mår bra av ATT veta. Men det är sådant som sitter där och alltid kommer att göra det. Ord är verkligen kraftfulla saker.

Men att just bli tvungen att inse att jag aldrig mer kommer att vara en aktiv del i min mors tillvaro. Att hon kommer att bli mer och mer hjärntvättad.. jag vet inte. Kanske är det jag som överdriver. Men att känna att man har en familj, men att inte känna sig som en del av den. Att vara en åskådare till de andras lycka när det inte känns som att de kan vara med och dela ens egen… det känns. Det var mer känsloladdat än vad jag trodde.
Jag önskar verkligen att jag kunde glömma det som varit, men jag kan inte det. Så många gånger som jag behövt höra att hon älskat mig och varit stolt över mig.. men inte fått någonting annat än: Jag orkar inte prata nu.. eller någonting liknande. Det gör ont. Samtidigt kan jag nästan gå in i att vara barnslig igen och fråga mig själv vad hon har för rätt att komma nu och säga allt det som hon låtit bli att säga förut. Varför skulle det göra någon skillnad nu?

Att vara ensam i en stor familj är inte lätt. Hos mormor har jag alltid varit välkommen, alltid älskad och de har alltid funnits där. Utan dem skulle jag nog inte vara här eller ha orkat ta mig så långt som jag har.

Att komma underfund med det som borde ha varit uppenbart gör alltid så ont i min värld. Men kanske måste det få göra just det också. Kanske är jag också orättvis i hur jag ser på saker och ting. Jag har inte haft en mamma på så många år att det känns fel att jag skulle ha en nu. Hon känns som en främling. Någon som försöker låtsas att det som varit inte existerat.

Jag är här. Jag är själv och jag kommer att gå längre än detta.
Men det gör inte mindre ont för det…

Nu har det varit påsk… och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den. Det tar alltid fasligt mycket på mina krafter att vara tillsammans med min biologiska familj. Jag har på dessa lite mer än två dygn hunnit träffa nästan hela min familj. Det var bara pappa som fattades för att jag skulle ha träffat alla. Jag träffade till och med min stora syster som jag inte sett på två år snart om inte mer. Men jag vet inte om jag ska vara glad eller tycka att hela bilden är sorglig.
Jag älskar dem, men ändå så hindrar det mig inte från att avsky det som de håller på med. Personligen så tycker jag det är bra att min mor mår bättre, men att hon börjat gräva ner sig i religionen igen gör det hela mindre lockande. Jag hade svårt när mor och min syster pratade om religionen, vilka som gick på deras möten och allt vad det nu var. *ryser* Jag hade lust att ställa mig och skrika på dem. Men jag vet att det inte skulle tjäna någonting till. Allt detta får mig bara att känna mig mer utanför och denna helg har varit mer påfrestande än vad jag är villig att erkänna för mig själv.

Jag fick ett påskägg, god mat, blev sams med min storebror och fick några klädesplagg av min syster. Jag borde inte klaga.
Men jag är så slut i huvudet… så trött av att ha ont, hålla inne med vissa åsikter, vara glad, hjälpa mormor och allt annat som hör till. Jag är bara så trött.

Kanske var det lika bra att jag blev hämtad istället för att vi åkte jag och min polare. Jag är inte så stabil som jag skulle önska. Inte just nu.. och jag vet inte riktigt vad det är som är fel. Kanske måste jag ta hand om mig i några dagar. Ser inte ens fram emot att komma hem till min katt, jag bara väntar mig att få se någonting dumt som hon hittat på..

*suck*
Känns som att tiden kryper fram och inte som att jag har haft en avslappnande helg. Ibland saknar jag Örebro och folket där mer än vad jag vill medge… även fast inte alla bor där längre.